Spjutet är kastat och vänder aldrig tillbaka. Glödande skall det genomfara mörkret i sin heliga båge. Utslungat är det för alltid med sin lågande spets och ännu inte födda mänskohjärtan väntar att genomborras av det. Utslungat är spjutet för alltid.
Vems är handen som slungade spjutet, vem är spjutkastaren? Någon måste ha kastat det och att döma av kraften bör det ha varit en mäktig hand. Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret, vem är spjutkastaren? Det är jag, den genomborrade, som frågar.
Vänd dig om och försök att upptäcka honom. Vänd dig om, du som inte träffades framifrån av hans spjut, du som genomborrades av det under flykten, flykten undan honom. Varför talar du om en spjutkastare? Du trodde ju inte ens på spjutet förrän det träffade dig, du såg aldrig dess heliga båge i mörkret. Du trodde inte på det som du flydde ifrån och spjutspetsen överraskade ditt hjärta som en ljungeld. Spjutkastaren känner ingen. Men hans eld känner du. Varför är det inte nog för dig? Varför ser du långt bort när hans spjutspets brinner i ditt hjärta?
Den blå himlens motordån är starkt. Vi är närvarande på en arbetsplats i darrning, där havsdjupet plötsligt kan uppenbara sig -- snäckor och telefoner susar.
Det sköna hinner man bara se hastigt från sidan. Den täta säden på åkern, många färger i en gul ström. De oroliga skuggorna i mitt huvud dras dit. De vill krypa in i säden och förvandlas till guld.
Mörkret faller. Vid midnatt går jag till sängs. Den mindre båten sätts ut från den större båten. Man är ensam på vattnet. Samhällets mörka skrov driver allt längre bort.
Jag tror på den ensamma människan på henne som vandrar ensam som inte hundlikt löper till sin vittring, som inte varglikt flyr för människovittring: På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap? Fly den övre och yttre vägen: Det som är boskap i andra är boskap också i dig. Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv.
Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven. Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk. Det opraktiska är det enda praktiska i längden.
